Ikväll har jag blivit påmind om livets skörhet.

Vi var många som sträckte oss över vår förmåga men ett liv gled oss ur händerna. Tungt.

Vi vet aldrig vad som väntar runt hörnet. Vi vet aldrig vad som sker imorgon. Jag tänkte i bilen på väg hem att jag ständigt prioriterar fel saker.

Vad är väl lite smulor, en full tvättkorg och lortiga fönster. Är det verkligen det jag vill att mina barn ska minnas den dag jag inte längre finns, att jag höll fint här hemma?

Eller ska de minnas att jag älskade dem, tog mig tid och var en god lyssnare?

Jag ska se till att älska dem så de aldrig någonsin, någongång, tvivlar på vad jag i hjärtat har satt högst.