Tja.

Fick inte ställa husvagnen på "bra-sidan" utan på "ful-sidan". Kanske ska vara nöjd att ha plats, det är tämligen fullt överallt.

Resan och hitkomsten har varit av högst trevlig art. Våldgästade hög-gravid f.d. arbetskompis i Åmål för kaffe och bensträckare på väg ner. Vacker mage, (mina äggstockar hörde av sig men jag röt högt åt dem att lugna ner sig), den var rund och stor och jättefin. Huset var även det jättemysigt och väl underhållet så jag tror att familjen kan ha ro att rå om den lilla när den dimper ner. Enl modern "SNART", enligt barnmorskor om ett bra tag...=)

Tack för gästfriheten, vi kommer nog att göra om det!

Här nere på Långsjö fick vi snabbt en "icke bra plats" och fick upp tältet utan missöden. Martin och jag var precis klara när barnen kom med middag, hamburger-tallrik från campingens grill. Utmärkt.

Sen började trevligheterna på allvar.

Det kom en familj någon timme efter oss och flyttade in på "En ännu sämre plats" mitt emot. Fint ska det vara, ny bil, ny vagn och sprakande nytt tält (Jag blir alltid misstänksam när rika personer vistas på en camping, vad gör de här?). Till min stora skadglädje var dessa människor även helt nya campare och jag gick flertalet gånger in och gömde mitt skratt i husvagnen.
Kanske har jag fördomar nu men jag tippar på att de båda vuxna jobbar på kontor, med papper.
Första gången jag gick förbi höll de på att öppna säcken med själva tältet. Andra gången jag passerade bredde de ut tältet i leran, log mot mig och sa "att det var lite bökigt med nytt tält".

-Oj, sa jag, är det nytt? Då ska ni nog lägga ut mattan först så det inte blir lortigt!
- Eh, det har vi ingen, vi trodde den ingick....
Meddelade dem glatt att det är ett extratillbehör som kostar några extra tusingar. (Far i vagnen tittade blekt på mig, så de var kanske inte så rika ändå).
Nästa gång jag passerade tittade de på varje tältpinne som om det vore föremål hitskänkta från rymden.

(Om ni undrar varför jag passerade så många gånger kan jag kanske nämna att Lovis är med på semestern. Hon sitter inte kvar på samma fläck särskilt länge)

Berättade detta (om de upenbara problemen som grannarna hade) för Martin. Han är en mycket snällare medmänniska än jag. Han bjöd då över dem för att titta i taket i vårt tält.
- Hur länge har ni varit här, frågar mor i grann-vagnen.
- Tja, vad kan det vara..... en timme, en och en halv är det nog, vi har ju ätit också, sa jag med mitt bredaste leende. Tillägger sedan att maten var från grillen, hon såg i det närmaste panikslagen ut kraken. (Duk på bordet, lampor och gardiner på plats... Vi börjar få rutin nu....)
- Åh, sade fadern, vad bra att det fins att köpa, vi hinner nog inte själva idag..... (Nej, troligen inte före midnatt!, tänkte jag men sa det inte, lite hyfs har jag ju...)

Nåväl. Även jag, elaka mäniska, tycker att det känns bra att de till slut fick upp sit tält. Nu har regnet kommit.

Något som oroar mig är att de som varit här ett tag har förankrat sina förtält med spännband. Rejäla grejer, inget sånt där för pakethållare inte. Nej, igår kväll hade det blåst 17 m/sek här nere....

Då blir jag blek. För vi har inga spännband. Sådan blåst har vi ingen rutin på alls.Klassikern skrattar bäst skrattar sist känns nära.