Det är vinter ute nu.

Svensk vinter = blåst, regn, frost.

Jag gillar det inte. Att den kom så fort. Jag hann inte vänja mig alls. Mina pelargoner står kvar ute än! Och så som vädret är idag tänker jag inte ta in dem heller, då får de hellre dö och jag köper nya till våren!

Rattmuffen, min rosa och fina, hänger fortfarande på sin spik i garaget, har inte förmått mig till att sätta på den. Trodde de där första frostnätterna bara var ett litet spratt av naturen.

Fast imorse, när jag huttrande släppte ut hästarna och gräset fräste under fötterna, insåg jag att det är vinter. I början av oktober!!!

Jag borde gå i ide. Äta en stor maffig middag och krypa in under täcket och titta upp någon gång i slutet av mars när takdroppet börjar. När det rinner rännilar av vatten på grusvägen och krokusarna sakta spirar upp ur halvfrusen jord. DÅ vore det lagomt att stiga ur sängen.

*Suck*

Måste dessvärre vara vaken i dryga fem månader i totalt mörker först. Med snöiga bilar, blöta vantar och nariga händer. Har så svårt att förstå de som deppar om våren.
Jag har min mörkaste tid nu.

Men ungarna börjar prata om julen. Och de stora pratar nu mer om skinkan, gröten och ljusen än om klapparna under granen. De växer så fort! *Större suck*

Julen får väl hålla mig uppe, den älskar jag, trots allt det mörka. Och snart får jag ta fram glöggen. Det finns små ljusglimtar ändå!