Vi drog iväg till Leklandet och röjde några timmar. Barnen sprang som galna runt, runt mellan olika aktiviter. Jag var med ibland och läste kvarlämnade tidningar där emellan. Fikade förstås oxå - ett måste i alla lägen.

Surnade till när det visade sig att Martin trots allt inte kunde komma i tid. Vi velade fram och tillbaka vi tjejer men beslutade sedan att vi skulle bowla utan honom. Så det så. Tjejr kan, eller hur?

Likt värsta bimbon bokade jag tillbaka den avbokade banan och undrade hur vi skulle göra sen. Sådana uttalanden väcker service-andan hos män i övre medelåldern och vi fick först-klassig service.

Vi utmärkte oss tidigt för far och som på banan bredvid som "De där som aldrig bowlat förut". Lika bra att få det gjort...
Tackar min lyckliga stjärna att det var trevligt folk när Julias klot av någon anledning hoppade över till deras bana och följde den hela vägen ner till deras käglor. Jag skrattade så jag grät. Det gjorde även Julia och Linn, (Lovis hann inte se någonting för hon tittade ner i maskinen som matar upp kloten, där stod hon 80% av tiden).
Fadern på banan bredvid log i hela ansikten han med och undrade hur i hela friden Julia lyckades få ett klot på tio kilo att studsa. Då skrattade vi ännu mer.

Trots att vi är helt novisa på detta lyckades vi göra varsin strike! Tänkte bittert att detta missar han, Martin, att hans tjejer efter lite övning lyckas göra såna stordåd.
Fick sedan dåligt samvete. Han satt inte fast i Halmstad för att jävlas med oss utan av olyckliga omständigheter.

Men nu är vi samlade, Lovis gråter för minsta lilla vilket är kvitto på att eftermiddagen varit till full belåtenhet. Hom somnar bergis i soffan i detta nu.

Och jag oxå snart.