Idag hände det. Lovis kom på att hon är dödlig precis som alla andra.

Tyvärr hände detta i bilen. Hon i baksätet och jag körandes där fram.


Flickan storgrät och hulkade:

- Jag vill inte bli gammal, jag vill inte växa och bli stor och dö! Jag vill inte bli begravd och inte finnas mer.
Jag vill cykla mycket mer och jag kommer sakna dig och pappa och Julia och Linn och alla katterna om jag dör. Jag vill inte dö!

Försökte förklara att hon inte ska dö nu, utan när hon är väldigt, väldigt gammal. Och att jag och pappa inte kommer finnas kvar då. Att vi har dött för längesedan, när hon blivit vuxen och inte behöver oss mera.

Detta utlöste mer tårar, för jag och Martin fick minsann heller aldrig dö. Inte ens som hundraåriga gamla tråkmånsar.

Så kom de där svåra frågorna:

- Vad händer när jag dör?
- Varför kan jag inte tänka mer om hjärtat stannat i kroppen?
- Varför finns man inte mer?
- Vart är jag när jag är död då?

Just då önskade jag mig frågor om hur barn blir till. Det är lite jobbigt att prata med småbarn om men inte alls så svårt.....