Känner en stor lättnad i hela mig. Vi har nu varit utan hästar i en vecka och allt känns så bra.

Imorse, vid halv nio när jag drog upp rullgardinen insåg jag vad lätt livet blivit nu. (Bara det en lyx av stora mått, att jag inte varit uppe och ute en sväng vid halv sju, det är väldigt svårt att somna om efter att ha varit ute 20 minuter i iskyla, då är iaf jag klarvaken!)

Inte ut och mocka före kvällsjobb. Inte frysa fingrarna av sig med ner-isade täckesspännen, inte bära vatten till hagen.

Denna första vecka utan hästar har varit grymt kall och blåsig så det var verkligen i rättan tid vi fick nya hem till dom!

Julia är även hon glad och nöjd över att stallet är tomt. Hon roar sig med kompisar, målar hela kvällarna på sitt rum och verkar allmänt nöjd med att livet inte är uppstyrt med massa passning av tider för insläpp och utsläpp.

Fast visst är det ovant. Många gånger om dagen spejar jag ut över gärdet. Är ju så van att kolla vart dom är 200 gånger om dagen. Känns också märkligt att inte höra dundret av hovar när de får sina ryck och bara rusar runt i hagen.
Men det är ovant på ett bra sätt. Skönt att slippa det stora ansvaret. Var ju nästan som två extra barn.

Och allra bäst är det att de fått goa hem, att ingen av dem behövde fara till himlen.