Dags att sätta in stålhjärtat. Det jag bara har på jobbet.

Gick upp till Havanna för att se hur hon hade det i sin ensamhet. (Fick ut flickebarnet därifrån till slut).

Jo, hon mumsade hö och verkade hyggligt lugn med tanke på att hon för första gången på säkert tre år var själv. (Kan inte begripa hur det kan vara tillåtet att hästar får stå själva år ut och år in, är verkligen för en lagändring! Jag mår dåligt att H får stå själv en enda natt.)

Men när jag gick. Gud.

Halvvägs ner vid köksörren hörde jag henne. Ett genomträngande gnägg.

Har aldrig hänt att hon gnäggat när vi lämnat henne. Aldrig.

Mitt hjärta värker. Men imorgon blir hon nog lycklig. Då ska hon få jaga får!