Nu har den börjat. Min långledighet med familjen. Martin har iofs redan åkt en sväng till jobbet med orden:

- Det körde ihop sig lite, jag ska bara jobba en liten stund.

Hmm. Hoppas det för jag har sett fram emot det här!

Så hela familjen är en överdrift. Jag har ett stort barn översovandes hos kompis inatt också och när hon kommer hem är en smula oklart, och imorgon far hon på klassresa.

Vi har nog kommit till den perioden i livet när en samlad familj blir allt svårare. Nu har de stora barnen ett eget liv på ett helt annat sätt än tidigare. I deras liv ingår väldigt sällan jag och Martin som del av aktivitet...

Men det ska vara så. Jag är så glad och tacksam att de har vänner att umgås med. Goa kompisar som jag också är trygg med.
För skräcken att ha ett mobbat barn sitter nog i bakhuvudet på alla mammor och pappor. Och då är det här ett bättre alternativ, dvs, svängdörrar på huset med barn som vandrar in och ut, både mina egna och andras, i en salig röra!