Igår tillbringade Liten mycket tid med grannungarna och jag kände mig smått frustrerad.

Jag hade varit borta sååå länge och hon var inte alls inresserad av mig.

Men så kom det två droppar blod på en tå som skrapat i grusvägen, vilket resulterade i otroligt många fler tårar (blod räntar rejält hos små liv, det är sant det).

Lovis kom och kröp intill mig. Luktade gott av ute, solkräm, lite svett och var så där ljuvlig som bara barn kan vara.

- Mamma, det är skönt att du är hemma igen hos mig, snyftade hon.
- Uhm, jag har saknat dig massor oxå, mumlade jag i hennes nacke. Men i morgon måste jag jobba igen....
- Det gör inget mamma, vi ses ju direkt när du slutat och kan hämta mig!

Sen var ögonblicket förbi, plåstret kom på plats och hon skuttade vidare.

Ett litet ögonblick av kärlek och lycka som jag ska spara i hjärtat länge.