Passion, kärlek, vänskap och sedan äktenskap.

Det är den gången det brukar vara och passionen falnar väl först. Kvar blir då ett äktenskap med någon man håller kär och som är ens bästa vän som man delar all glädje och sorg med.

Det stod jag och lovade där i kyrkan för många år sedan, och jag har med åren insett att den där meningen "Dela glädje och sorg med dig" är väldigt sann.

Glädjen är väldigt enkel att leva i. När allting flyter på, det händer roliga saker och händelser i livet. Kroppen och hjärtat är i harmoni. Det sprids en värme i hjärtat när omvärlden betraktas och jag kan inse att jag är en del i allt det som finns runt omkring.

Ibland är det hårda tider. Kroppen är trött, hjärtat är kallt. Problem efter problem måste lösas för att vardagens ekvation ska gå ihop. Tillit kan rubbas, förtoenden ifrågasättas.

Bättre fly än illa fäkta? Eller stå kvar i blåsvädret, göra så gott det går, rädda vad som räddas kan ur stormen och sedan börja bygga upp på nytt det som rasade?

Jag vill alltid göra det senare. Jag har lovat min livskamrat det. Jag ska banne mig inte vara den som kastar in handduken och säger att vi inte kan göra mer. Att vår familj är över.

Min tro är att en stabil grund klarar allt. Allt. Men inte utan arbete och underhåll. Det går inte an att missköta grundstenarna i ett äktenskap under en längre tid. Det är då de rullar åt sidan och kan bli omöjliga att få på plats igen.

Det känns naivt att tro att det är passion som håller ihop äktenskap i femtio år eller mer. Jag har uppfattningen att det är den gemensamma värdegrunden, den genuina vänskapen och den varma kärleken till en annan människa som är kittet som håller samman, år efter år.

Men jag kanske har fel.

Det var som sagt lite grubblerier så här en onsdag. Och NEJ,NEJ! Vi är inte på väg mot någon skilsmässa!