Nu är mörkret här. På riktigt.

På väg hem höll jag på att få ett rådjur i grillen på bilen, jag och Julias kompis (som bor hos oss och gör prao på mitt jobb) skrek högt. Det var inte min förtjänst att den lever utan hans egen snabbhet. Hade inte en chans att se den i mörkret i dikeskanten. Men det gick ju bra så det är inget att grubbla över.

Åkte sedan över skogarna och hämtade Lovis hos en kompis. Mörkret var kompakt. Inte en ljusning på himlen någonstans och klockan var bara halv fem.
Det är just på en sån grusväg uppe i skogen man inte vill ha totalhaveri på bilen, ett sånt där när inga lampor lyser och det nästan aldrig kommer någon bil till hjälp. Eller ännu värre - tänk om fel person kommer? Huu. Lätt att bli mörkrädd. Tur att jag plockat hem ficklamps-appen till telefonen!

Mysigt dock när man väl är inne i stugvärmen. Få tända ljus. Jag längtar så till nästa helg när jag får dra igång adventsljusen! Slingorna i trädgården. Det livar upp en hel del här ute på landet. För ni som bor och kanske alltid bott i stan kan nog inte riktigt föreställa er hur bedrövligt mörkt det blir här ute.

När Julia och Linn var små hade jag en kompis här med sina två barn på besök. Ungarna levde rövare och hon sa till slut uppgivet:
- Ut med er ungar!

Jag protesterade, sa att det nog är svårt med tanke på mörkret.

Hon ihärdade tills jag öppnade ytterdörren och hon insåg att två meter från från husväggen var det totalt svart.
De fick fortsätta härja inne =)

Nu har vi något fler utelampor men inte blir det som alla gatljus i stan. Inte på långa vägar.

Men i stan ser man å andra sidan inte stjärnorna lika klart en kall midvinternatt. Månen får inte samma silverskimmer. Ibland när jag jobbat kväll kan jag bli stående ute och bara stirra rakt upp i universum, alla miljontals stjärnor som glittrar på nattsvart himmel gör mig nästan yr och tyngdlös.

Augustimånen är vacker säger många. Visst är den det, när den hänger som en varm, orange apelsin i horisonten om kvällen.

Men vintermånen!
Den tar andan ur mig när den står högt på himlen och med sitt bleka sken reflekterar sig i snön och det blir så ljust att lusten att gå ut på en promenad susar genom huvudet. Men det är mitt i natten detta fenomen uppstår så jag har aldrig gjort slag i saken.

Kanske skulle göra det i år? En vinternattspromenad i fullmånens ljus. Jo, det lockar.

Så det är inte enkelt att bara avsky det mörker som finns här, jag har så mycket annat vackert som kompenserar.