Jag har två orosmoment. Eller nästan tre.

Det är när mina nära flyger utan mig, när de är nersövda och om de är ute och åker i dåligt väglag. (Två har med transportering att göra och är väl nästan samma sak).

 

Ikväll har jag äkta maken i luften. Således under viss oro.

 

Jag har genom åren insett vad jag gör och varför. Därför är det inte sjukt beteende, eller hur? Bara fåniga saker som man gör och förnekar är sjukligt.....

 

Jag städar. Plockar undan och gör fint. Av den enkla anledningen att poliser inte kommer och meddelar dödsfall i välstädade tomtebo-pysslade hem. De kommer inte och raserar en idyll.

Inte i min hjärna ialla fall.

 

Självklart vet jag att inte verkligheten fungerar så alls. Olyckan skiter fullständigt i om mina golv är beströdda av leriga tassavtryck och bänken är full i disk eller inte. Om den kommer så kommer den med ett hånflin och sparkar hårt rakt i magen. Skoningslöst.

 

Men jag låtsas, det har fungerat bra hittills och jag har något att göra medan jag väntar på samtalet att landningen gått som en dans. Som bonus blir det rent lite här och var här hemma. Således skadar det ingen.

 

Så jag fortsätter att fåna mig.