"Det som göms i snö...."

Har de senaste dagarna haft en otrolig lust att vårstäda i trädgården. Men det har regnat så jag har snällt suttit inne. Nu var det uppehåll!

Kan bara konstatera att det är för kallt än. Hälften av sånt som ska tas bort är fortfarande fastfruset i någon snödriva el dyl.

Vissna blommor är för blöta och kladdiga för att kännas helt ok att hantera. Sätter jag i knät för stöd blir jag inte bara blöt - iskylan från arktis sprider sig som en löpeld längs benet. *Suck*

Har iaf fått ner/bort de sista slingorna från julen (julen ska väl vara ända till påsk? Fast de har varit släckta länge, men fastfrusna!) forslat bort en halv julgran som låg precis vid entrén (kom upp i förrgår ur snön) samt plockat ljusstumpar och förflugna papperslappar från skatornas framfart i soppåsen.

Trist. Förra påsken eldade vi gräs och var ute och grejade hela helgen. Fast det som är gjort är väl iaf gjort. *Dubbelsuck*

Kunde inte låta bli att pilla lite i rabatten uppe vid uthusväggen. Jag som struntade i att höststäda i fjol såg att några tappra krokusar var på väg under allt det gamla och vissna, så det var tvunget att tas bort.

Fick då även se en liten, men ack så livskraftig, liten tuss med brännässlor. Då den var liten grävde jag in fingrarna under den, utan handskar givetvis, och drog med mig decimeterlånga rötter. Tillfredställelsen var enorm tills straffet kom.

Det sticker och bränner som eld i alla fingrarna nu. Får helt enkelt skylla mig själv, borde ju ha lärt mig vid det här laget att de små rackarna gör minst lika ont som de stora plantorna.

Jag vill greja i trädgården.

Jag vill se mina krukusar komma upp, jag vill rensa ogräs, plantera buskar och dricka kaffe i solen på trappan och njuta av ett gott dagsverke bland mina blommor.

Jag vill gräva och lägga stengångar, sätta rosenbågar och mata fiskarna i dammen. Jag vill klippa gräs, läsa en bok på altanen på sommarkvällen och grilla med en cider i handen.

Det ligger lite snö ivägen. Typ en meter över hela gården.

Om fyra månader ser det ut så här igen (hoppas jag innerligt!)



Juni -09



Igår..... (ingen förändring åt det positiva hållet idag).

Känns verkligen som att det kommer dröja innan det går att dricka vin på altanen och göra ler-soppa i lekstugan. Bah!

Får väl börja med döden. Mina pelargoner går nog inte att rädda i år. Tog upp några stycken för ett desperat "första hjälpen försök" men jag tror det är kört.
Tog in dem på tok för sent i höstas, de hann drabbas av både höstregn (röta i krukorna) samt några frostnätter.

Fast fiskarna lever!

Det var mödan värt att gräva fram källartrappen att få reda på det. Dom är ju lite dyrare i inköp än nya blommor så det var väl rätt art som dog.

Hade svårt att somna om efter hästarna i morse. Jag blir ju ganska vaken av att:

* Sätta på en overall och värsta vinterskorna
* Vistas i minusgrader ca 15 minuter
* Tända pannan när jag väl kommit in.

Tog vara på tiden. Blundade ju för att försöka somna och målade upp bilder av trädgården. En lite annurlunda mot vad jag har.
Byggde upp plank, planterade klätterrosor, ett träd fick plats och lite stenplattor förstås. Minns att jag någonstans i tanken: - Måste få Martin att inse hur bra det kommer bli, somnade.

Gissa vad?

Då kom Lovis! Pigg som en lärka om våren. Vad går hon på?

Jag Hatar Snö.

Har hackat utanför stalldörren så den går att öppna ordentligt. (Hackandet i den frusna marken skickade fina stötar upp i axlarna så där är jag bra öm nu). Jag har lyft packad snö tills det kom blodsmak i munnen och jag har inte ens gjort hälften.

Jag vill ha snöfattiga vintrar med barfrost. Det här är det värsta jag vet - alla kategorier.



Från köksdörr till stalldörr är det 45 meter (vi mätte när vi la ner vatten för 3 år sedan). Jag har skottat 20 m och är helt färdig. I drivorna är det över 80 cm djupt.

Just nu önskar jag mig en villa i samhället där det är tre meters garageinfart och en liten väg till brevlådan. För er som aldrig varit här kan tilläggas att vi har en lika lång väg till, som går till garaget. (Men Martin tog det värsta på den igår, den blir inte lika igendriven heller).

På TV igår visades spegelklot. Har läst någonstans att de ska skydda mot ondska och troll. Sa till Martin att jag vill ha ett sånt.

- Har du sett mycket troll här eller, undrade han förstås.

Lite kinkigt tänk där tycker jag. Så jag köpte ett. Kommer bli så fint, både med klotet och trollfriheten.

 Så ser de ut.

Var upp till grannen förut med en beställning. Vi har gått ihop på gatan vid något tillfälle förut och beställt blommor. Nu är det dax igen.

Jag har bla beställt två Polstjärnor till (har en sen i fjol, vet inte hur den blir för den har inte kommit så långt men den ska vara härdig här och ser makalös ut på bild!)

Så nu drömmer jag mig bort mot vår, sommar, grönt gräs och mina spadar!



Så här fin är den - hos någon annan.

Martin fick ett ryck efter frukost och plockade in dynor och kuddar från altanen.

- De börjar mögla snart!, utbrast han.

Inte mig emot, jag har tröttnat på dem och vill köpa nya... Fast det kan ju vara bra att ha de där ändå, för dynor är dyrt och i våras backade jag och övertalade mig själv att gilla de vi har en säsong till. Kan bli en repris av det även nästa vår.

Hur som helst tog jag av alla överdrag till kuddarna i soffan. Blev förskräckt när jag kände hur blöta de var. Helt otroligt att de inte är luddiga!

Det är sjukt blött ute, överallt. Hästhagen är rena lervällingen vid in/ut släppet. Det torkade aldrig upp under hela sommaren!

Går vi över gräsmattan klafsar det under fötterna och prydnads-pumporna har ruttnat i sina krukor. Illa.

Det är bara att konstatera att vi aldrig fick någon riktig sommar, i år heller. En kall vår. Två veckors sommar-väder avlöstes av en tidig, blöt och blåsig höst.

Önskar att vädret inte påverkade mig så mycket, men tyvärr. Jag är helt beroende av bra väder för mitt välbefinnande.

Fick hjälp idag att få ett mycket gammalt papperskort till digital bild. Resultatet blev bättre än jag vågat hoppas, bilden blev bättre än innan!

Jag hade någon sorts tro att de förlorade lite skärpa på vägen men så var det inte! Nu är den hur som helst laddad och kopierad. Jag kan sluta vara orolig för att Någon ska få fatt på den och använda den till undrelägg filtallriken eller som allmänt "lära sig använda sax-projekt!

Vi har gamla ärvda redskap här hemma. Mycket bra grejer som håller i många år till. Naturen har dock ordnat det så att åldrat trä och lite rost blir helt osynligt i trädgården. Det gör att ca en halvtimme går åt till att leta efter spadar och krattor när vi behöver dem. (Vi har ingen bra redskaps- bod och om vi hade en skulle grejerna inte stå där ändå de de ofta är ute på jobb)

Hela dagen har vi slitit, först jag och Martin - tack och lov för den hjälpen - sedan själv. Nu är det klart där ute vid dammen.

Om inte kameran vore på rymmen kunde jag knäppt en bild men tja...någon har väl lånat den och lagt den på fel ställe...

Nu undrar jag ju förstås om de märker någon skillnad de där små fiskarna. Märker de att de har hundra talet liter mer vatten än i morse?
Uppskattar dom de där konstgjorda grottorna vi slitit med eller simmar de bara liknöjda runt, runt, runt?

Det får jag aldrig veta. Säkert är i alla fall att när jag förut satt där och begrundade dagens arbete i stillhet hoppades jag, (om reinkarnation finns vill säga) att jag aldrig kommer att återfödas till fisk.
Maken till tråkig tillvaro får man nog leta efter!
Till och med myrorna, de små och obetydliga för ögat, verkar ha roligare om man tar sig tid att se på dem en stund. De umgås med varandra, jobbar och sover hela vintern. Smarta små kryp. Starka också.

Nej nu velar jag iväg, dags för soffan! Kroppen skriker vila efter alla stenar jag flyttat runt under dagen.

Dramatisk rubrik idag. Nu blir ni darriga va´?

Allt utspelades här hemma igår kväll. Själv satt jag på altanen och läste tills kroppen var så nedkyld att det fanns en chans att kunna somna. Djurlivet omkring mig vaknade också till framåt natten...

Det började med att jag hittade två vingar, en näbb och en omgång fötter i köket. Någon av de fyrfotade hade tagit en pippi till kvällsmat och lämnat resterna till mig. Omtänksamt men inte uppskattat.

I min stora näva eller malva, (jag vet inte exakt vad det är för blomma) har det bott en hungrig larv. Jag har intalat mig att det ingenting gör, den kan få äta för det blir säkert en vacker fjäril.
Men nu har de ätit väl mycket. Jag stod där och led över hur växten såg ut. Då såg jag en larv - jättestor i jämförelse med de jag hittade för några veckor sedan. Tittade en stund till och hela växten fick liv och liksom rörde på sig. In efter en sax.

Jag klippte nog ihjäl ett hundratal. Inte konstrigt att det går åt en del blad att föda upp så många!

Strax innan det var så mörkt att jag inte längre kunde se de små skadedjuren fick jag hjälp. Som troligen arbetade hela natten.
Vacker är den inte, men de har aldrig gjort mig något. Så den får gärna bo här och äta om den vill.

Nöden har ingen lag.

Planerade fiskbullar till middag (vi är gräsänkor). Kommer hem och kikar under bänken.

Inte en enda potatis!

Panik!

Gick ut med Lovis och drog i en potatis-planta. Och tänk, det fanns små potäter där! (Har dem på bild men medan jag jobbat har överföringskabeln till kameran försvunnit).

Det ska bli så spännande att smaka egen potatis, har jag aldrig gjort förr, bara andras.

- Åh, vilka fina välskötta rabatter du har!, säger ibland besökare som kommer hit.

- Ja, tack, ler jag då anstängt och skyndar mig att meddela att kaffet är klart och ser till att besökaren kommer så långt från rabatterna det bara går. Helst då in i huset.

Här har ni sanningen....

Det gröna, fylliga är ogräs (för den oinvigde i trädgårdens mysterier).