För 20 år sedan var det vinande snöstorm ute och jag, som minsann ville vara en fin flicka, tvingade dig att köra hem mig efter första träffen. Så onödigt.

 

Där allt började bor vi idag. Känns som det gått fort men har det det? Vi har ju gjort så mycket när jag väl tänker efter.

 

Blivit vuxna tillsammans. Många som blivit tillsammans i unga år växter ifrån varandra men vi växte upp - ihop. Vi flyttade hemifrån till samma lya på en gång och det var bra tänkt för en bostad hade ju ändå stått tom. Vi kämpade på, byggde ett hem, åt nudlar och gick på krogar.

 

Så köpte vi hus, slogs mot höga räntor, lärde oss ansvar.

 

Vi har fått blått plus på graviditetstest, inte en, inte två utan tre gånger har de där glädjade plussen resulterat i en vacker dotter. Vi har sett barnen ta sina första steg och den förstfödda är snart på väg ur boet. Vi klarade det. Vaknätter, vattkoppor och föräldramöten. Vi har också fått glädjen av dem på det sätt som bara ens egna barn kan skänka skratt och innerlig kärlek.

 

Det har inte alltid varit enkelt. Ibland har livet gett oss törnar, ibland har vi tagit varandra för givna och försummat den andre. Men vi har kämpat och hittat vår gemensamma väg genom allt. Det beundrar jag oss för. Det är enklare att kasta in handuken än att plocka upp den igen.

 

Vi har tillåtit varandra att vara oss själva, så även om vi gått tillsammans, har vi gått varsin väg. Sida vid sida som egna individer men mot samma mål. En livslång kärlek, en stabil grund åt våra barn.

 

Du är min bästa vän, min älskare och livskamrat. Det är du som alltid först får veta, vad det än kan vara. Du är far till våra barn och jag är så glad att det är just du som är det. Jag ångrar inte en dag av våra år tillsammans. Du är min ryggrad och min bättre halva.

 

Vi är båda starka men jag kan känna mig trygg, om jag någon gång tappar greppet och faller - då tar du emot mig och jag älskar dig för det.