Minns Julias första bobbycar. Sen hennes första tre-hjuling, minns hennes 12" med stödhjul. Efter det har cyklarna avlöst varandra i storlek fram tills nu:

Idag ska mopeden inhandlas!

Det är bara drygt två månader kvar tills flickan faktiskt blir femton år. Jag begriper inte!

Måste ta itu med de här mopedförarbevisen eller vad det heter, det är inte "bar å åk" nuförtiden.

Men tänk - från bobbycar till moped. Blir nästan tårögd så här på söndagsmorgonen.

Vackra, eller hur?

Min minsta och min största:



Tyvärr syns inte den tredje dottern, hon står ju bakom kameran!

Det här med barn och djur - de hör ihop på ett märkligt och en smula magiskt sätt som vi vuxna aldrig riktigt helt kan förstå.

Förklara gärna för mig hur det kommer sig att Klara går med på detta:



Så här låg de och sov när jag gick in för att släcka Lovis läslampa. Klara har normalt sett (om vi vuxna rör henne) nolltolerans mot obekvämhet och störningar, hon går då till ett annat ställe.

Den uppmärksamme ser också att Lovis har två nattlinnen på sig. Ännu en gåta att fundera på.....

Skolfoto-dag! Lockat hår och på halvtaskigt humör. Resultatet hur de blir i skolan låter väl vänta på sig men så här såg hon ut när hon lämnade hemmet:



Lite trött i ögonen men det kanske glimmar lite mer i dem kl 9.20? Jag älskar den där gluggen! Tyvärr skymtar redan en stor framtand så den är snart ett minne blott.

Små människor är vetgiriga små människor. Jag vet inte hur många frågor jag får varje dag av vår Lilla men det är många - för många de flesta dagar.

Jag försöker svara riktigt och rätt varje gång. Det lättaste är ju att säga "Jag vet inte" men då kommer hon ju tro att jag är en idiot som inte vet/fattat någonting.

Morgnens svåraste:

- Varför måste fåglarna flyga mamma?

MItt ogenomtänkta svar blev:

- För att dom är så många så de inte skulle få plats på marken med allt som redan finns där kanske?

Har ni en bättre förklaring? Så kan jag rätta mig.

 Eller flyger de för att de kan?

Två säsonger sedan nya cykeln inhandlades. Två somrar som Lovis bara vägrat att testa den, hon ville ha sina stödhjul.

Men visst kunde hon bara hon provade!





Inte lätt att ta kort på någon som plötsligt cyklar i raketfart. Jag vet inte vem som är lyckligast just nu, hon eller jag?

Stolta är vi hur som haver! Äntligen!

Bildtext överflödig, flickan är lycklig.

Slog mig alldeles nyss:

För exakt sex år sedan, precis nu, hade vattnet gått och jag möblerade om i de stora flickornas rum.

Som ni förstår är det en stor dag imorgon för en bit efter midnatt kom hon, vårt älskade yrväder, vårt rosenmonster, vår lillsmula.

Ikväll är det inte jag som grubblar, jag kommer somna gott. Men en liten flicka kommer nog fundera en del på vad som gömmer sig i paketen....



Full fart i Rottneros. I bakgrunden skymtar de entusiastiska föräldrarna.... (Har aldrig älskat lekparker i vuxen ålder)

Premiär för Liten, absolut första skolmorgonen. Pirr i magen.

Linn gör premiär på högstadiet. Pirr i magen.

Julia sitter världsvan här hemma och är fullständigt lugn.

- Vem det än är - väck mig inte!

Lovis ropade ut från sitt rum när jag hängde tvätt på övervåningen nu i morse (vi har tvätt överallt om ni undrar).

I husvagnen har hon nästan blivit skogstokig när vi dragit igån kaffekokandet mm för hon vill minsann SOVA.

Fantastiskt, underbart. Härmed tillkännager jag att vi inte längre har småbarn i vår familj. Nu har vi tonåringar (en helt egen art av människa) och barn.

Lovis vill inte lära sig cykla utan stödhjul. Hon är mycket bestämd på den punkten. Men vi har tagit med den hit och tänkt att nu på semestern - då ska det väl ändå hända?

Härom kvällen gick vi knappa femhundra meter till en kompis till Martin för att käka middag. Jag gick och höll i pinnen som sitter inkilad i Lovis pakethållare och hon trampade vingligt iväg.

- Räta upp dig lite, sväng inte så snbbt med styret, sitt på hela rumpan, bla, bla bla, mässade jag bakom henne.

Och emellanåt rörde jag knappt pinnen och vrålade BRAVO! så det säkert hördes hela vägen in till centrum.

Men så krånglade det till sig och Lovis utbrast:

- Dumma cykel, jag vill inte ha den här dumma, fula cykeln!

- Det är inget fel på cykeln älskling, svara jag.

- Nehej, då är det väl MIG det är fel på då antar jag!, vrålar barnet, arg som ett bi.

Det är då jag biter mig på insidan av kinden. Att skratta i det läget är som att hälla bensin på en brasa har jag märkt.
Hon förundrar mig dagligen ang sitt ordförråd. Och hur hon formulerar sig, hon är faktiskt bara sex år (snart).

En annan trevlig bieffekt med "stort barn" är att hon hänger i lekparken till klockan 22 och inte har masat sig ur sängen än...

Hipp, hipp hurra för min Linn idag!

Flaggan är hissad, bordet håller på att dukas för här ska firas!

Martin och barnen var på minisemester i Råda. Sandsstranden var underbar och vattnet varmt.



Foto: Linn

Finaste Linn hade skolavslutning igår. Vädergudarna var på utmärkt humör, sången i kyrkan som framfördes av barnen var lika vacker som vanligt (= jag grät bitvis).

I höst har vi två barn på högstadiet iochmed att Linn igår helt sa adjö till mellanstadiet och landsbygdskolan. Framtiden ser strålande ut, hon är antagen till bildklass och hoppet står nu att hon får spanska som tillvalsspråk.



Fina rosor fick hon också, och hantera kamera kan hon! Bildklass blir bra!



Stort grattis älskade Linn och ta vara på din framtid! // Kram mamma

Skolavslutning.

Bakat en stor tårta till Linns avslutningsfika i församlingshemmet efter kyrkan. Lite mysigt det där att sexorna har eget fika med lärare och nära och kära, en fin tradition.

Längre fram i livet blir ju skolavslutnings traditionen av helt annan art, där vi vuxna absolut inte får närvara. Saften byts mot lite starkare produkter och tårtan blir på sin höjd utbytt till nattamats-pizza. Så jag suger på karamellen så länge den varar!

- En smörgås landar ju alltid med smörsidan ner om man tappar den. En katt landar alltid på fötterna.
Om man binder fast en smörgås på en katts rygg och släpper den från hög höjd.....

Vinner katten eller smörsidan då?

Kan man ju grunna på ett tag om man är ung och har tid!!

Och idag passerade vi, Martin och jag, en stor milstolpe i vårt liv.

Vi hade avtackning och sommarfest på dagis - för sista gången! Nästa gång jag ska på dagisavslutning blir det för att se barnbarnen vara utklädda till blommor och sjunga söta sånger.
Känns som ett lagom avstånd dit. Jag är så färdig med namnade regnkläder, dubbla gummistövlar, pappersfigurer som man inte ser vad det är och påminelselappar om det ena, än det andra.

Är riktigt glad och stolt över att vi nu lyckats överleva så här många dagisår. Det kunde ju ha samkörts lite smidigare om föräldrarna inte behövde nästan sju år på sig att fundera om en trea vore roligt, *host*

Nu visade det sig att den där trean var/är väldigt rolig att få ha, och att åren med dagisbarn, återigen, gick vansinnigt fort.

Så en liten grattishälsning till Lovis är väl på sin plats - skolflicka alldeles strax!

Tog det för Lovis att äta två Finncrisp till kvällsmat.

Hon vet så väl när hon är uppe på övertid och gör allt, precis allt, för att förhala det hela ytterligare.

Vi tandborstningen och handtvätten blev jag så irriterad på allt maskande att jag ropade efter Martin, han fick ta över.
Man ska inte lägga barnen när man nästan kokar över, blir ingen positiv känsla att sova på då för den lilla tror jag.