....har så mysigt hemma och här sitter jag på jobbet och har tråkigt. Skrivit hem fyra patienter och tagit in en, sen jag kom hit 13.30 och nu tog alla sysslor plötsligt bara slut. Ett tag kvar innan kvällssysslorna börjar, så jag ringde hem, mitt ärkenöt...
Där har det bakats morotskaka, ätits god middag och alla sitter i soffan och kollar in barnprogrammen. Varför ringde jag?
Kanske trodde jag att de var ovänner allihop, att "liten" var trotsig och låg på golvet och skrek och att de stora (äntligen fått det gjort) klappat till varandra, att Martin stod med tvätt och disk upp över öronen i det bedövande oväsendet?
Då skulle jag ha tyckt att jag hade det hur bra som helst här på jobbet.

Imorgon eftermiddag får vi kärt besök av kompisar som vi ser alldeles för sällan. Tyvärr har pappan i familjen slut på semestern så mamma Ulrika kommer själv med sina fem barn, ålder 5-11, (jo, det är sant). Hon är en kvinna som jag beundrar stort. Fem barn på sju år (inga tvillingar) skulle nog ha knäckt mig, men hon är alltid lika positiv, glad, tacksam och pigg. De bor i stort hus och har hästar och hundar och jag bara förundras över hur dom orkar/hinner allt.
Har vissa mer timmar på sitt dygn?