För ca tre år sedan blev jag tokig på min äkta man som aldrig fick tummen ur och rensade vattenlåset i handfatet. Det blev totalstopp och jag tänkte, gravid och ettrig, så j-vla svårt kan det väl inte vara och försökte själv.
Pinsamt lätt var det, om än lite äckligt. Jobbet har dock lärt mig att bita ihop och inte visa en min vad som än luktar eller ser mindre aptitligt ut.
Idag var det dags igen.
Vattnet har runnit saktare och saktare och nu idag, nästan obefintlig utfart.
Maken, var är han? Jo, i Gränna och köper polkagrisar (samt ska vara på mässa).

Upp med skjortärmen, fram med hinken och efter 2 minuter rinner det som Niagarafallet ner i avloppet!
(Hör jag applåder?)

Jämlikhet fungerar riktig ok i vår familj. Vi delar lika på vård av barn, den som är minst anti mot att plocka ur diskmaskinen gör det, jag rensar vattenlås, Martin fixar bil osv.

Jag snickrar inte, jag lagar inte bilar, pular inte med el. Jag kopplar inte ihop scartkontakter och jag formaterar inte datorn. Martin bäddar inte rent i sängar, planterar inte om blommor, har aldrig valt gardiner. Båda handlar och fixar vardagen efter bästa förmåga.

Lika lön för lika arbete, självklart. Men jämlikhet får inte gå till överdrift. Vi är ju olika som människor!

När de vill prova att hormonstimulera män för att de ska kunna amma har det gått för långt åt alla håll.

Hur gör dom i homosexuella relationer? Det måste ju vara intresse för olika saker som avgör vem som gör vissa delar av hushållsarbetet.

En arbetskompis, K,  hade det surt hemma för länge sedan och önskade en dag att hon var lesbisk, fritt ur minnet sa hon;

Kommer hem från jobbet, maten står klar på spisen. Flickvännen säger i förbigående "Det såg skitigt ut så jag torkade av golven lite snabbt"
Sen kommer kvällen, ligger under täcket och jag säger "jag har ingen lust i kväll älskling, och får till svar, "Inte jag heller!"

En del dar vore det säkert fantastiskt, men jag har det utmärkt som jag har det!