Jag heter Maria och jag är mörkrädd.

Då var det sagt, offentligt, för alla i hela världen.

Nyss skulle vi se en film, uppkrupna i soffan jag och Martin. Nåt om nåt barnhem. Trevligt. NOT!
Efter ca en halvtimme visade det sig att det var mer eller mindre skräckfilm, och jag klarar verkligen inte av sånt. Nu är den avstängd, tack och lov.

Var vidrigt rädd för mörker som liten, minns att jag sprang till sängen och hoppade sista metern av rädsla för monster under sängen.
Grät på vägen till stallet om kvällarna.
Nu har jag dammsugit under min egen säng i så många år och aldrig hittat något annat än damm och strumpor, en och annan leksak, vi har lampor hela vägen till stallet, så den rädslan är borta, (ja det var jag som ville ha alla gatlyktor hemma).

Sen vi flyttade ut på landet har jag tränat mig stenhårt. Går ner på nedervåningen och tar nåt att dricka på natten utan att tända. Går rakryggad ut i mörkret. Kliver in i uthusen flera meter fram till ljusknapparna. Och varje gång märker jag att min puls blivit lite lägre. För varje gång jag överlevt.
(Martin har hittat knivar i sängen, för att  jag rädd om natten tagit till vapen för att skydda mina barn. Att jag sedan somnat och inte ens märkt att Martin kommit och lagt sig bredvid är en helt annan grej).

Men EN skräckfilm kan få mig mörkrädd i flera månader.

Jag har lärt mig. Martin har lärt sig.
Det är inte värt det. (att se skräckisar)

Min tröst är att jag kan förstå mina barn, se till att lampor är tända.  Rädslan för mörker är inte rationell. Den är bara jätteotäck!!

Nu snurrar en komedi, ska engagera mig!!