Sitter i vardagsrummet. Lovis har krupit till sängs för länge sedan. Ljusen är tända. Vinet smakar gott. Dessvärre står det i TV-rummet.

Någon sorts mass-psykos har drabbat mina två stora barn och äkta man.

De tittar på Idol. Jag kan ärligt säga att det suger, (programmet alltså, jag gillar mina familjemedlemmar).

Känner mig ganska ensam här. Tyvärr hör jag eländet där jag sitter så jag fantiserar om min stora, stora herrgård. Där jag kan försvinna in i någon salong eller bibliotek utom hörhåll.

Tänk att ha ett riktigt gammalt bibliotek!

Hög takhöjd, en röd äkta matta på golvet i kingsize, stora, pösiga slitna skinnfåtöljer med fotpallar stående framför den öppna spisen....
Runt omkring en på väggarna massor med vackra böcker i skinnband som gått i arv i generationer. (Mitt bidrag blir flera rader pocket men det är inte med i illusionen).
Jag ser mig själv där, framför brasan med en äkta fin ullpläd över benen med en kopp thé stående på ett sidebord. Sitter där och läser en riktigt bra bok, utan att höra något annat än lågorna som sakta sveper över björkveden....

Jag måste sluta drömma. Blir ju nästan lite deprimerad. Det kanske är som Martin säger, fasligt mycket att städa om man har en så stor bostad. Å andra sidan tycker jag inte att det är jobbigt att hålla släta golv rena. (Det är dammtorkandet och det ständiga plockandet av leksaker som sakta tar död på mig).

Jag vill ha rymden som finns i dessa hus! Pessimisten Martin påstår dock att jag kan glömma att ha en inomhus-temperatur på 24 grader om vi bor i ett hus med den luftvolymen.  Varför måste han alltid vara en sån realist.....