För åtta dagar sedan var det en liten ängel här hos oss. Jag vet ingen annan förklaring.
En vän jag inte sett på länge var här och vi hade ätit och de stora tjejerna skulle ta en ridtur på shetlandsponnyn som står här tillfälligt.
Min lilla Lovis, tre äpplen hög, var i hagen med sina systrar, vi vuxna stod precis utanför. Stämningen var glad och uppsluppen.
Lovis har med sig en brio-tax och Maja, den stora travhästen, blir väldigt nyfiken....  Hon följer glatt hunden och när den stannar gör hon ett glädjesprång. Något gick fel.
Jättefel.
Vi hör barnskrik, ser långa bruna ben och en rosa klänning som flyger iväg.
Det blir stilla i ngn sekund.
Är sedan inne i hagen, minns inte hur. Får Lovis av Julia som bara skriker hysteriskt, "är hon död mamma, är hon död?"
Alla tankar och ingen tanke alls i huvudet, jag minns inte.
Jag minns att jag gå uppför altantrappan, ser hennes öra. Det rinner blod. Känslan att det kommer gå åt helvete på riktigt den här gången kommer som ett slag i magen. Det kommer aldrig gå vägen.
Vi ringer 112.
Lovis ligger på mattan i vardagsrummet. Ögonen rullar som vid kraftiga kramper och skriker på ett sätt jag aldrig vill höra igen. Pupillerna stora som tallrikar. Hon är svårt skadad, tror jag då.
"Mamma, Maja sparkade mig" säger hon plötsligt och jag blir glad, så glad. Liv.
Hon vägrar att ligga på golvet, vi går ut och möter ambulansen. Lovis vill växelvis bäras av mig, sedan av Martin, fram och tillbaka.
Är trött, vill sova.
Vi lockar med "Ambulansen kommer snart älskling, den måste du ju se!" (Hon tänker säkert att "jag har fått skallen insparkad, struntar i ambulansen")
Ambulansen kommer och tar oss in till CSK, en "sansad prio1" - gick som kulan.
Lovis sov nästan hela vägen, i min famn.
Försökte att småprata artigt med mannen som satt där bak men långa stunder strök jag bara Lovis över ryggen och var rädd.
På akuten snabbt omhändertagande av kirurgen och konstaterande, hon är HEL! Öronkonsult - En bristning i yttre hörselgången. Observation över natten och örondroppar.
Det har gått bra.
Lovis ville ha sin pappa hos sig över natten. Ja, hon fick verkligen välja själv. Hade hon bett om månen hade jag verkligen ansträngt mig att få fatt i den! Varje timme lystes det i ögonen och kontrolleradess blodtryck. Det tyckte inte Lovisen om, hon har sovit hela nätter sen hon slutade med nattmål. Efter att jättetrött ha lekt på terapin med sina systar på förmiddagen fick vi åka hem. Det var när de var hemma igen och låg och sov middag som jag började gråta. Över alla OM som kunde ha varit. Av lyckan att ha fått behålla henne. Hur skulle man klara förlusten av ett älskat barn?
Det måste ha varit en ängel här just då.