Idag hann jag inte köra Linn till träningen utan hon fick ta cykel dit. Nemas problemas, flickan ser det som uppvärmning. Problemet uppstod senare, när jag hämtade henne. Martin jobbade sent (kom nyss hem, 1 timme tidigare än vi trott, nice) så jag hade bara min fina golf här hemma. Den saknar drag så det går inte att få med någon cykel.

Efter träningen stod jag och kontrollerade att den var låst, den skulle få sova vid skolan. En pappa (jag hade ärligt ingen aning om vem det var, knappt nu heller) frågade varför Linn hade cykeln med sig.

Jag berättade historien för honom.

-Vart bor du, jag kör hem den i min arbetsbil!
(Han bor tydligen i Fagerås.)

-Men det är ju helt fel håll för dig, sade jag lamt.

-Men det handlar inte om många meter, klart jag hjälper dig!

Vid sådana här tillfällen känns det bra att vara kvinna. Och blond. Måste inte bevisa något då om man inte har lust. Så jag tindrade med ögonen (är faktiskt uppfostrad!) och tackade översvallande för hjälpen.

Så nu sover cykeln i garaget, han fick en reklamkeps för besväret och känner sig troligen manlig i flera veckor framöver. Det är tur att man är kvinna, för jag kan sätta en spänn på att om Martin varit där i min bil, hade cykeln stått kvar!