Jag är en par-människa.

Trivs inte alls när jag vet att Martin ska vara borta länge. Har en klump i magen som inte vill ge med sig, vad jag än hittar på.

Får massa olustiga tankar i huvudet, att han inte ska komma hem igen. Att något kommer att hända honom, typ bilolycka, tåget exploderar, terrorister på hotellet, knivmord i tunnelbanan, (rymma med en ung yppig blondin på julfesten) eller något annat tragiskt.

Kände mig gråtfärdig hela dagen. Det har släppt nu, efter att ha pratat med älsklingen i telefonen och fått försäkrat att han redan längtar hem, han också.

Första kvällen är snart till ända, imorgon har vi masor på agendan. Torsdag blir det jobb och svärföräldrarna kommer på fika (brunbrända och fina, de kom hem från Teneriffa idag efter en välförtjänt semester). Sen kommer fredagen med jobb och riktigt tjejmys i soffan. Så vips är det lördag och han är hemma igen.

Jag kommer knappt märka hans frånvaro... (Det är inte helt sant men försöka duger!)