Överallt blir jag påmind om min ålder. Jag tycker själv att jag är likadan (iaf i sinnet, kroppen har hittat egna vägar) idag som för 15 år sedan.

Studenten jag hade frågade häromdagen (han hade varit med sina barn till badhuset) om jag fortfarande hoppar från
5:an. (Kom ihåg det nu när det var badhus på barnprogrammet, minnet är ju inte heller som för 15 år sedan....)

Ärligt talat, nej.
Inte från 3:an heller.

Vet faktiskt inte om jag skulle hoppa ens från enmeters-svikten. När jag tänker på de senaste årens badhusbesök så inser jag att jag går i från stegen.

Hoppar inte ens från kanten!

Hur gammal och töntig är jag inte då?

Jag åker fortfarande karuseller. Med flera undantag förstås. De får inte snurra eller gunga nu för tiden.

Kvar finns bergbanor, höjdskräcken och spökhuset.

Om två år kan jag väl bara sitta och äta popcorn på nöjesparken.

Hur kan det bli såhär? Jag som alltid älskat pirret i magen när det för en kort stund känns som om det inte finns någon kontroll, är skiträdd för att slå mig eller dö (eller kräkas).

Är rädslan en konsekvens av åldern eller hade allt detta farliga gått att göra än idag om jag gjort det oftare? Hållt mig "tränad i farligheter"?

Om vi åker till badhuset imorgon ska jag nog slänga mig från kanten. Kanske. Om vattnet är varmt. Och inga barn är inom svallvågs-avstånd, vill inte riskera att dränka någon....