75% av ensamna kvällsläggningar är avklarade.

50% av "hur ska jag hinna till jobbet" mornar är avklarade.

0 % tårar har kommit hittills.

100% längtar jag tills tåget kommer tillbaka med min man på lördag förmiddag.

På väg hem från jobbet idag mindes jag när Martin började sitt nuvarande jobb. Då var Lovis 1½ år och han var borta i Stockholm från söndag kväll till fredag kväll i tre månader. Vår helg bestod av 48 timmar, en fis i rymden när det finns småbarn.

Jösses vad jag grinade! När han åkte, när han kom hem, mitt i veckan när han inte var här.
Grinade när pannan kokade.
Jag grinade när snön vräkte ner (det snöade aldrig en lördag eller söndag den vintern, det minns jag) och jag skottade så ryggen nästan gick av.
Jag grinade för att jag var den enda som skolade in barn på dagis ensam (kändes som om jag hade vigselring från en godisautomat på mig, ingen där såg Lovis pappa...Jo,sen men inte då).

Vid ett tillfälle kunde jag inte ens prata när han ringde hem, jag bara grät.

Martin måste ha sett hemskt olycklig ut efter det samtalet, för hans chef (som han hade under utbildningen, han var snäll han....) drog ur honom hur hemsituationen såg ut. Sen sa han åt Martin att boka om tågbiljetten och åka hem en dag tidigare och komma på måndag förmiddag istället.
Tro det eller ej, men jag grinade då med! (Fast då av lycka).

Efter de där månaderna avskyr vi att vara ifrån varandra. Och det är ju en positiv biverkning!

Skönt ändå att det bara är fyra nätter nu och inte fem nätter varje vecka i tre månader....