Idag har jag tvingat mig ur sängen för att gå upp med Lovis.

Bara vi är uppe, alla andra snusar och sover så gott där uppe. Hörde en av grabbarna i natt men annars inte ett liv. Känner viss oro att de saknar syre, för de ligger i samma lilla rum allihop. Hela golvet är en stor säng, så hur mysigt ut som helst i går kväll när de låg och tittade på "Tack gode gud!"

Att jag är först uppe på en ledig dag är högst ovanligt. Jag brukar alltid få ligga och skrota länge.

Men idag gjorde jag ett undantag. Min underbare man, pappa till mina barn, hade redan benen över sängkanten på väg upp när jag bestämt sa ifrån.
Idag är det farsdag, sov så länge du vill!

Han sa inget, men jag anade en viss tacksamhet när han sjönk ner under täcket igen. Han är väl värd den här sovmorgonen.

Om rätt ska vara rätt så borde de stora flickorna ta hand om den lilla, det är ju de som ska fira sin far idag. (Och jag tror han hade gillat idén med en hustru i sängen på morgonen, utvilad, utan huvudvärk....).
Som vanligt är inte verklighet och drömmar synonymer.

Jag tycker ändå att han är världens bästa pappa, kan inte se att jag skulle ha kunnat välja en bättre karl att skaffa barn med om jag så letat i hundra år!