Efter mycket om och men var det till slut jag och Linn som åkte iväg till skogen. Ca 45 minuter tog det innan alla hade gjort sin vilja (mer eller mindre högljutt) hörd.

Kände mig lite fånig då uppe i skogen när jag glatt körde förbi min egen skog. Plötsligt dök det upp ett hus som jag vet ligger efter vårt skifte. Bara att vända... (Skyller allt på de som huggit runt omkring så mina landmärken nu ligger som golv i någons hus..)

Hittade både gran och en, hyggligt nära vägen och det är ju tacksamt. Tallen var det värre med. Våra tallar hade sina gröna, åtråvärda grenar sisådär 8 meter upp. Varken jag eller Linn var särskilt intresserade av stamklättring så lite småsurt muttrande gick vi till bilen.

Vi åkte bara 50 meter så fanns det fantastiskt fina, låga tallar. Nu var ju inte dessa direkt våra.... Det satt kottar på dem också så vi satt i bilen en stund och tittade girigt på dessa tallar.
Som på en given signal klev vi ur bilen, snabbt upp med sekatören och klipp, klipp, klipp  så hade vi en fin buket med tallris med tillbehören naturligt på plats.

Det där uttrycket "leva som man lär" är ganska jobbigt. Har allt sedan barnen varit pyttesmå sagt att man  inte får ta någonting alls utan att fråga först.
Nu har jag lärt min tio-åring att det är Ok att stjäla i andras skog.

Hur ska jag klara mig ur det fördärv detta kan leda till?