I flera år har jag och Martin funderat på att ta oss an ett fosterbarn. Men det har aldrig varit rätt läge. Om det är det nu? Säkert inte.
Hur som helst, för några veckor sedan hade Karlstad socialförvaltning en annons om att de sökte familjer som kunde tänka sig att ta emot ett barn i sitt hem. Annonsen gick rakt in i hjärtat på alla oss som kan läsa i familjen.

Jag ringde dem och pratade en stund. Blev inbjuden till en informationskväll i slutet på oktober. Förra veckan ringde de upp, de fann oss intressanta och ville göra ett hembesök, gick det bra?

Fick iskalla fötter, babblade om att det är ett så stort beslut, tänk om vi tar oss an ett barn och ångrar oss, tänk om barnet inte skulle tycka om oss, och sist men inte minst, vi har faktiskt inte rum till en människa till i huset, det är nog inte aktuellt.

Kvinnan var klok. Jättesmart.
- Vi kommer och tar informations möte bara. Helt förutsättningslöst. Ni kan när som helst hoppa av om det inte känns bra. Ett sådant här beslut måste få ta tid!

Igår tänkte jag ringa återbud sisådär 50 gånger. Pga alla ovanstående skäl. Men dom kom. Och vi pratade. Om två veckor ska vi lämna besked.
Vi har redan bestämt oss.
Nästan.
Att bli kontaktfamilj, åt en flicka eller pojke, som behöver rast från sina egna föräldrar. Känns märkligt, det kommer bli en väldigt annorlunda väntan på detta barn.
Det känns jättekul, och jättespännande (och jätteskrämmande)!