Igår diskuterades i bilen på väg in till festen, öppna/slutna förhållanden.

Vi konstaterade enhälligt att vi vill ha slutna sådana, förhållanden alltså. Jag vill ha mitt äktenskap helt vattentätt. Kan inte förstå hur folk kan ha öppna förhållanden.

"- Du älskling, jag kommer inte hem ikväll, har hittat mig lite ligga på annat håll"
"- Ja, men va´ kul, vi ses imorgon, äter du frukost med mig och ungarna?"

Tanken känns helt främmande och skrämmande. Är det verkligen kärlek i öppna förhållanden? Om min Martin skulle be om öppet förhållande, skulle min slutsats vara att kärleken är slut. Därmed skulle en skilsmässa stå utanför dörren och knacka på.

Jag vill inte dela med mig. Jag vill inte låna ut. Inte min livskamrat. Och uttrycket "genom sig själv känner man andra", gör att jag inte lånar ut mig själv heller. Martin uppskattar det, hoppas jag!