Det pågår ett barnkalas i min bostad, men jag märker inte att de finns.

Magiskt.

När de var små betydde barnkalas magkatarr och pip i öronen i flera dagar, dessutom hittade jag godis/popcorn i veckor efteråt på de mest konstiga ställen.

Fyra extra barn är här, vi serverade dem pizza och sedan smet vi in i vardagsrummet. 10 minuter senare satte de sig i badtunnan. Går man ut dit märks de ju förstås, hög musik, höga skratt och bus, (precis som det ska mao). Men att bara umgås lite lagom ofta, dvs när det ska serveras något, (de har en rejäl meny, fattar inte hur de ska hinna/orka äta allt men det är knappast mitt problem), är lyx.

Nu ska jag fixa lite maffiga glass-desserter som de väldigt gärna får äta där ute, jag bär så gärna ikväll.

Lovis, stackars tredjebarnet, har ännu inte haft något barnkalas. Det kan hon tacka sina storasystrar för..... Får väl klämma i med ett 4-års kalas till sommaren.
Å andra sidan har hon inte blivit bjuden på kalas heller, det verkar som att Kils ungarna inte har det i samma utstäckning som i Karlstad, det var där hysterin började på allvar.

Glassdags!