Svenska bönder är en del av den ryggrad som håller sverige på fötter. De utför dagligen ett hårt arbete och så som jordbruk ser ut idag krävs det att huvudet fungerar till annat än att ha "Lantmännen"- kepsen på.

De ser till att leverera mjölk till våra köksbord av högsta kvalitét och de vårdar skog och mark till nästa generation. De är för mig sinnebilden av hårt arbetande människor.

Alla utom en.

Eftefter vägen hit till mig finns en bonde som saknar alla de attribut jag nyss radat upp. Det är skitit och jävligt när man åker förbi. Han saknar helt fantasi och naturgödslar gärna fredagkvällar när solen skiner och övriga lantbor vill grilla.
Kvällen före midsommarafton är en annan favorit dag. (För er i stan; naturgödsel luktar inte hallontårta).
Han skvimpar gärna ut lite dynga på vägen så när man åker förbi fylls hjulhusen med piss som stinker i flera dagar.

Idag såg jag tre ungdjur (för er i stan = tre större kossabebisar) som smitit ur sin hage och gick farligt nära vägen.
Svängde således upp på gården och trippade in med 10 cm klackar i dyngan för att tala om vad jag sett.
I en hjullastare satt en karl och jag vevade med armarna ett tag innan han såg mig.

-Ursäkta att  jag stör, men är det du som har ungtjurarna lite längre bort?
- Ja.
-De går lösa på gärdet bredvid.
- Umm, tre stycken va?
Han visste redan och satt ännu kvar på gården...
-Ja, just det.....
Han är bara tyst
-Jo, de går väldigt nära vägen
Tystnad
- De är ju ganska stora och är ju rätt tunga om de kommer framför bilen.
-Jo det är dom ju.....

Då trippade jag ner till bilen igen. Idiot. Hoppas en fullastad timmerbil kommer och pulvriserar dina j-la kalvar så de inte duger till köttfärs ens, tänkte jag mycket elakt.
Jag hade ju trott på -  "Tack för att du var uppmärksam jag ska genast bege mig dit och ta hand om dem".

Lyckligtvis verkar han vara ett original, tack och lov att han bara finns i en upplaga.