Jag är omusikalisk, liksom Martin. Visst, vi kan båda höra att vi sjunger falskt (och när andra gör det), och vi kan klappa takt men sen har vi inga mer resurser vad gäller sång, musik och instrument.

När vi var hos mamma/mormor i söndags fick Linn med sig en gitarr.... Just nu stränglös men en granne ska hjälpa henne någon kväll att stränga den och stämma den. Det senare är kanske inte nödvändigt, Linn kan inte spela än...

Det är nu jag inser på riktigt att gener kan hoppa en bit. Min pappa är den enda jag vet i släkten som hade vad man kallar musiköra.
Det är också vid dessa tillfällen jag önskar att han funnits kvar för att hjälpa henne.

Vi är ändå glada föräldrar att det är gitarr som är veckans intresse. Hur man än klinkar på en sån låter det aldrig lika illa i öronen som en felton på blockfjöjten eller ett feldrag på fiolen!