Igår var det dags att betala räkningar.

Den här månaden var det dags för "De Stora Lånen" att betalas. Det är Martin som sitter här hemma och grejar med räkningarna vid datorn och så frågar jag efter ett tag om vi får bo kvar.... Har inte mycket koll alls faktiskt.

Jo, vi får bo kvar den här månaden med, men varje gång efter att allt är betalat suckar Martin som om domedagen vore nära förestående.

- Vi har inga pengar, det är synd om oss, varför blir det inte mer över...bla,bla, bla.

Och jag tycker inte att det är det minsta synd om oss!

Vi bor bra, äter (och dricker) precis vad vi vill utan att bry oss särskilt över vad det kostar (eller hur det påverkar vår hälsa). Våra barn är hela och rena, vi har bil, husvagn, hästar och pensionssparar. Vi har visserligen inte råd med utlands semestrar,  nya badrum eller platt -Tv men är det jätteviktigt?

Efter en timmes bistert surande, glömmer han det hela och blir min vanlige, pengaspenderande man igen. Ganska kul, att han, som en dag i månaden tycker att han är den fattigaste på hela planeten, är den mest prylgalna jag känner.