Vi snurrade runt i stan, flickorna och jag, i förmiddags. Kaffesugen och halft uttråkad ,kom jag på att jag alldeles för sällan åker hem till min goa mormor. För en gångs skull hade jag alla flickor med också, så snabbt inhandlades glass och vi styrde kosan mot gammelmormor.

Damen har uppnått en ganska imponerande ålder, har få krämpor om man jämnför med andra i henns generation kvinnor.
Men idag märktes att minnet sviktar. Det gör mig ledsen. Är bortskämd med att våra gamla omkring oss har varit knivskarpa i tanken.
Det gör ont att de gamla försvinner från oss en efter en, även om jag vet att vi, (Martin och jag men även små flickorna) har varit priviligerade som har haft våra mor och farfäder kvar så länge.

Dessutom har jag konstant dåligt samvete att jag alldeles för sällan tar mig en timme och hoppar in till de vi har kvar. Det är ju så tacksamt och efterlängtat. Inte har vi någon särskilt långt bort heller.
En stor svaghet hos mig. Jag lovar mig själv att det inte ska dröja så länge innan jag hälsar på igen men det gör det tyvärr jämt.