Sitter och funderar över min situation som mamma.

Nu ligger våra barn i sina sängar, rena och mätta. Trygga med vetskapen att jag ser till huset och låser dörren innan jag går till sängs. De sover gott hela natten, men om något som en mardröm, eller plötslig magsjuka dyker upp så vet de att de kan ropa, och vi hjälper.
Jag kan lugnt skicka dem till skolan imorgon. Den står kvar och inga terrorister kommer att bomba den. Skolbussen kommer inte att skjutas sönder. Barnen kommer inte slitas ut, våldtas och lemlästas.

Jag vet att de får fullgott vaccinationsskydd och bra tandvård. De är försäkrade så de får ekonomisk kompensation om en olycka leder till bestående handikapp.
De föds i ett land där vi värnar om yttrandefrihet och rösträtt.

I våras mötte jag en kvinna på jobbet från Darfor.
Hon sökte för svår huvudvärk. Vi hade tolk och för en gångs skull använde jag tolken efter ronden. Vi bokar/betalar dem en timme och nyttjar dem i tio minuter. Den här dagen tog jag mig tid.

Hon var yngre än mig, gift och mor till fyra barn. Den äldste pojken var 13 år, den yngste tre. En dag hade en bil med milis-militärer kommit  till deras by. Skjutit omkring sig, splittrat familjer.
Hon flydde för livet. Efter tre månader kom hon till Sverige.
Utan att ha den minsta aning om var hennes familj befann sig. Det finns inte fungerande kommunikation i landet. Det finns inga fungerande myndigheter som kontrollerar befolkningen.
Hon sa att hennes största hopp var att hennes barn var tillsammans med sin far. Men hon visste inte. Varje vaken minut tänkte hon på sin familj. Hon pratade med stolthet om sina barn, så som vi gör. Om sin lilla ögonsten, "my baby boy", treåringen, som hon inte visste var han var!

Hennes historia kommer att följa mig länge. När jag tänker på den situation hon och hennes familj har, känner jag hur previligerade vi är.
Vi är tillsammans. Som en familj och vi ser varandra varje dag. Vi kan ringa varandra om vi inte skulle ses någon dag.

Vi är trygga.