Jag tänkte förra veckan maila till familje-enheten om att skjuta helgbarn på framtiden. Det har minst sagt varit intensivt här hemma. Fast jag gjorde aldrig det.

Idag har de pratat med Martin.

Några få ord och jag kapitulerade direkt. Det kändes som om det strömmade in energi i hela kroppen, från ingenstans.

Vet inte mycket alls, Martin har slängt bollen till mig så jag ska ringa handläggaren imorgon. Det känns spännande. Och skrämmande.

Men nu kanske jag inte laddar så hårt mentalt som förra gången, det blev så snöpligt när det inte blev något. Ett av alla de råd och tips jag läst på många olika kommuners hemsida är just att man som stödfamilj får lära sig vad väntetid är.

Så jag återkommer.