Läser, gråter, blir arg, hoppas och misströstar.

Är halvvägs genom en mors berättelse om kampen om att kunna rädda sin yngste son, hennes äldste ligger i hemmet och dör och är bortom räddning.

Det de gör ses inte bara med blida ögon. Nyttig läsning inför alla debatter om vad vi som människor, nu med forskningens hjälp, kan göra. Är det rätt eller fel? Jag vet att jag skulle göra som Helena, utan en sekunds tvekan.