Vi har som bekant en nybyggar på gatan. En energisk karl som hamrar och spikar från morgon till kväll när han är ledig, ibland är han på långjobb och då är tystnaden total.

Den här veckan har han semester. Det återstår en hel del att bygga och han gör det själv. ALLT. Viss uppgivenhet i rösten på honom härom dagen.

Nu spikar han spånt på sin farstukvist. Jag satt på altanen på framsidan i grodan ro, inga barn är uppe än så det var njutbart.

Pang, pang, pang med hammaren. (Inget störande alls faktiskt, jag gillar byggen).
- Helv***, dj***la skit!!, vrålades sendan ut över markerna.
- Spikhel**te, gå i då!

Oj, tänkte jag. Lilla snälla nybyggaren.... Vad händer?

Så hörde jag små försynta dropp på taket.

- Det kunde jag ge mig f*n på, mer regn den här för*****nnade sommaren!!!

Det håller jag med honom om. Och ha spont på taket som ligger opappat när spöregnet kommer skapar vissa frustrationer.
Stämningen som innan var god, upplöstes, och jag smög in. Vill inte att han ska veta att jag hörde hans små (?) utbrott.