Det har hänt något tråkigt här hemma. Tintin, Lovis lilla kanin är död.

Häromdagen smet hon ute i trädgården. Det har aldrig varit något problem förut, bara att gå och hämta tillbaka. Nu jagade vi runt i spöregn, i evigheter, men hon var för snabb. Framåt kvällen när Lovis gått till sängs, stod jag, Martin och Linn som indianer på lur (jättesmarta, tyckte vi) för att få fatt i henne. Vi slängde oss likt rygby-spelare men icke. Hon tvärgirade och kom undan.

Hästarna stod i sin hage och tittade på oss med spetsade öron och jag tyckte det såg ut som de log. Vi var inte lika roade.

Vi såg henne dagen efter och gjorde tappra försök.

Igår såg vi henne inte men Martin fann henne tillslut i en av rabatterna. Avliden. Stel som en pinne. Trots detta var hon fin så vi visade Lovis. (Jag misstänker att något skrämt livet ur henne, de är lite klena de små liven)

Hon tog det bra. Väldigt bra. Hon grunnade lite om hon sov och skulle vakna snart men begrep fort att det inte var så, att döden är något annat än en tupplur.
Det är svårt det där med liv och död. Samtidigt måste även barn förstå hur det fungerar. Att döden är för evigt.

Tintin begravdes sedan efter konstens alla regler under körsbärs-träden.

Sedan ringde Lovis vår vän och idag ska vi hämta en ny kanin-bebis. Håhå ja ja.

Som grädde på moset kan tilläggas att Julia har en kaninunge (Stampe har blivit tagen av räven), titta här! Det gjorde ju inte Lovis frustration att inte ha någon kanin längre...