Igår kväll, på väg till grannarna för ett vinglas, mötte vi snälla Rolf. Det är han som plogar vår väg, fräser upp oönskade potatisland mm.

Han är en söt farbror. Nu stod han med ett trasigt däck i armarna och undrade om Martin hade ett hemma.

Martin drog på svaret. Han säljer däck men vi har dem ju inte hemma här, någonsin. Sen finns det ju ett antal olika däck i världen (även om jag alltid har trott att det funnits sommar/vinter, stort och litet).

Nu slupade det sig att vära gamla husvagns-däck var precis vad Rolf behövde. Martin gjorde ett byte, eftersom hagen måste putsas (och Rolf har traktor, det har inte vi).

- Ha ingen brådska, ta det en dag när du har tid, avslutade Martin det hela. (Vi har blivit väckta av honom förr... och jag kände redan igår att söndagsmorgonen låg illa till.)

Klockan åtta ringde han, nu är han här och kör för fullt.

Jag vill oxå brinna av sådan arbetslust! Men det innträffar tydligen efter pensioneringen.