Lovis satte i halsen igår kväll. Inte i luftstrupen men väl i matstrupen. Innan jag, som ändå nyligen har mässat åt massa människor att så länge man hör prat och hostningar är det inte tätt, då är det ingen ko på isen, insåg vad som pågick kände paniken komma smygande.
(Hon hostade för att saliven tog vägen till lungorna, det var ju lite tätt som sagt, den rätta vägen).

Till slut utbrast ungen:
- Åh, nu åkte den ner i hjärtat, godisen!

(Godisen är ju så stor och hård att hon kände den hela vägen ner i magen).

Hon var lite rödögd och ledsen ett tag, och jag lite skakig i benen. Fy, vad lätt hänt det är!

Det var en sån här rackare som halkade ner lite hastigt. Jag är så glad att det var i matsrupen den satte sig så hon kunde trycka ner den med ett glas vatten. Men jag tänker ju: Om, Om om....