....mot kväll.

Den här helgen har varit helande för kropp och själ.

Martin har gjort sitt yttersta och det har inte varit resultatslöst. För första gången på flera veckor känner jag att viss energi finns i depåerna. Kan vara bra att ha inför den stundande arbetsveckan.

Magen har tyckt om medikamenterna och är lugn som en filbunke, i alla fall just nu. (Har inte ätit en enda banan sedan i torsdagskväll..) 

Vi har mest bara varit under helgen. Inte gjort annat än roliga saker, slappat, åkt bob, promenerat, umgåtts med vänner. Vi borde i ärlighetens namn ha så här omkring oss oftare.

Det svåra ligger i att lära om, varva ner, varva ut helt och stå stilla en stund, här och nu. Ta sig tid till det där extra åket nedför backen med minstingen. Att acceptera att jag inte orkar allting alltid, utan behöver dagar ingenting händer.

Samtidigt är full fart framåt det härligaste jag vet. Carpe diem, spara inget till imorgon om det går att göra idag, fast jag tror att det egentligen betyder att jag ska fånga dagen på ett annat sätt.

Kanske lär jag mig balansen så småningom. Tills dess får det väl bli berg-och dal bana, full fart eller ingenting alls.