Idag när jag gick runt till mina patienter för att hälsa hände en episod som jag vill dela med mig av.

Kom till en väldigt gammal dam. Presenterade mig och frågade hur det stod till.

Hennes en gång så visa ögon hade mattats av och demensens tomhet syntes tydligt.
Hon var tyst länge.
- Har du blekt ditt hår, undrade hon sedan.
- Ja, mitt naturligt blonda ungdomhår finns inte kvar längre, så jag måste hjälpa till lite, sa jag käckt till svar.

Tystnad igen. Hon tog sin hand och nuddade mitt hår. Sen såg hon på mig, länge, länge. Alldeles tyst.

- Men du har fina ögon! utbrast hon sen.

(Underförstått, mitt hår var det gräsligaste hon sett men hon kunde inte med att såra mig, så go!)