Flickebarnet är friskt. Det glädjer mig något enormt, absolut. Ingen vill väl se sina barn sjuka? (Jo, ett fåtal men jag tillhör sannerligen inte dem!)

Det innebär dessvärre att jag måste till jobbet imorgon. Hå och hej, idag har vi mer eller mindre permanent (skulle jag tro) öppnat tre plaser. Till och med plockat ut en säng ur katastrof-förrådet, jippie! Överbeläggningar all over på huset. Nästa steg blir att kirurgen får ställa in planerade operationer för att ha plats att lägga medicin patienter i sängarna. Något som självklart måste undvikas till varje pris, de människorna har redan köat i evigheter för att få sin åkomma justerad.

Nu finns inga fler fysiska utrymmen kvar att lägga folk på. Så är det.

Om någon undrar om det är rörigt kan jag helt enkelt svara - JA.

Arbetsglädjen är som bortblåst. Vi jobbar i en aldrig vikande uppförsbacke, mjölksyran har satt in och vi ser ingen ände på branten.

Det är sånt man kan bli sjuk av. En sån sjuka som inga piller eller operationer råder snabbt bot på. Därför hade det varit skönt att mysa med liten imorgon.

Men jag ser fram emot sportlovet, då jobbar jag bara två dagar! Är ledig 4 dagar i rad!