Klockan sex tyckte Lovis att vi sovit färdigt. Vi var inte eniga.

Martin hade på något vis, trots att han smög iväg ljudlöst till tåget, lyckats väcka barnet.

Tvingade henne att stanna i sängen medan jag gick upp och släppte ut hästarna. Kröp tillbaks i sängen, glad att jag inte blåst bort i mörkret.

-Mamma, jag kan inte sova.

-Jo, blunda nu, jag vägrar gå upp halv sju när jag är ledig.

Sen var det diverse prat och ålande bredvid mig i sängen. Tillslut sa jag surt åt henne att vara tyst, annars skulle hon bli överburen till sin egen säng.

Full i skratt blev jag sen där uppe i mörkret. Tyst för Lovis är att inte prata Gnissla tändet och göra smackljud med tungan och läpparna räknas tydligen inte.....

Till slut somnade vi om. Till halv tio. (Om man bortser från att de ringde från jobbet kl nio och undrade om jag kunde jobba ikväll. Otänkbart faktiskt.).

Nu är det gott, varmt kaffe. Och vi är bara tjejer hemma.