Lovis älskar sin pappa.

Nu på det uppenbara Oidipus-viset. Jag känner så väl igen det från de andra flickorna.
Det är bara pappa som gäller när han finns hemma, och när jag vet vad det beror på är det mest bara sött. (Och helt suveränt mycket ledig tid för mig!)

Det började ungefär förra månaden. Lovis kom över till min och Martins säng under natten. Jag bad henne komma nära mig så att jag skulle få "snosa lite på henne".

- Jag vill inte ha dig, jag vill bara ha pappa!, fick jag till svar.

Sen dess har det accelererat. Bara pappa får sätta i/lyfta ur bilbarnstolen. Bara pappa ska borsta tänderna och lägga. Pappa ska torka rumpan, pappa ska i all oändlighet.

Minns så väl Linns stora sorg för några år sedan när jag och Martin äntligen kommit till skott och skulle gifta oss. Dagarna i ända planerade vi brölloppet.

En dag, vid frukost-bordet tittade Linn storögt på Martin och frågade;

- Pappa, älskar du mig?
- Självklart älskar jag dig, mer än livet, blev hans svar.

Det blev tyst en stund. Sen började tårarna att trilla utför Linns kinder.

- Du säger att du älskar mig, men du gifter dig med mamma!!!!

Mer tydligt kan det inte bli. Jag som bara har flickor slänger ut frågan:

Är små pojkar likadana?