Min minsting är bara tre år, tre äpplen hög ungefär men har världens bästa självförtroende. Underbart.

När jag berömmer henne för något kommer de härligaste kommentarer, tex;

-Jag är jätteduktig jag!

-Jag kan det här jättebra!

-Jag är den snällaste som finns!

Eller den bästa av dom alla. Nu när vi ätit middag (underbar gryta som maken kokat halva dagen medan jag jobbat) ville liten se på film.
Jag satt i soffan och försökte få igång filmen men det ville sig inte. Då fick jag syn på att sladden till den externa hårddisken inte satt i, (ja, vi har filmer på hårddisk, säkerhetskopior ? Harkel...) Jag hade inte minsta lust att lyfta den nyss avslappnade kroppen ur soffan för att sätta i den och gjorde en chansning.

- Lovis, sätter du i sladden där, den där svarta.
- Nej, jag kan inte. (Nej är ett väldigt populärt ord)
- Prova lite hjärtat, lirkade jag. Givetvis klarar en unge, född på 2000- talet att sätta i en USB kontakt.

- Jag kunde! Jag kan allting jag!!

(Lite som Lotta på Bråkmakargatan, helt underbart lycklig när det blir som hon vill, hon kan bli lika arg också.....)