Jag har fört ett (säkert fler) dåligt arv till mina barn. Av tre barn har två ärvt min känslighet för låg blodsocker-nivå. Vi reagerar lite olika men det är väldigt solklart  var problemet ligger.

Jag blir otroligt aggiterad och exploderar utan anledning.
Linn fräser som en vildkatt.
Lovis grinar och kastar saker.

Martin har lärt sig hantera det här, den hårda vägen givetvis. När vi är ute och åker på semestrar till exempel. Om jag i Säffle säger att jag börjar bli hungrig är det bara för Martin att hoppas att han inte hunnit köra förbi infarten till Säffle centrum. Jag klarar bara under extrema förhållanden att fortsätta till Åmål.

Har således bara knappa 10 minuters framförhållning....

Nu på morgonen bröt Lovis ihop över sina hårspännen. Då vet man att hon ätit för lite till frukost. Då fick jag lov att mata i henne en tallrik musli och youghurt.

Magi.

Allt eftersom maten når magen syns nästan på utsidan hur nivåerna stiger och ungen hoppar själaglad ner från stolen när maten är borta. Nöjd med spännena i håret.

Julia och Martin däremot kan vara hungriga men säger inte ett ord. Inte ett gnäll eller pip. Vilket är en sagolik tur, för någon måste ha sinnesnärvaro att laga eller beställa mat i akuta situationer.