Vi rastade vid en kyrka idag. Det ska jag göra oftare, vägfickor utmed riksvägar är inte särskilt trevliga.

Den här kyrkan var av trä, vitmålad med tjärat tak. Liten och otroligt söt. Uppförd 1620! Tyvärr var den stängd för sommaren så vi kunde inte gå in men jag och barnen strosade runt på kyrkogården ett slag. (Jag strosar gärna runt på kyrkogårdar där det inte ligger någon jag har hållt av, då väljer jag hellre att avstå). Martin, som nyss backat upp i en slänt låg under husvagnen under tiden.

Vi hittade gravstenar ända ifrån 1700-talet. På flertalet hade väder och vind helt suddat ut inskriptionerna på stenarna men förvånadsvärt många gick att läsa.

Det var så vackert där. Ett stenkast från stora, stora vägen. Krattade gångar med knivskarpa kanter där gräset tog vid. Doften från tjäran på taket. Stillheten mellan gångarna.

Det är då jag vet varför jag är med i kyrkan och kommer att fortsätta vara det, trots att jag endast går till kyrkan när jag är kallad (inte kallad av gud utan tänker mer dop,skolavslutningar, konfirmation, bröllop och begravning).

För att det ska kunna bevaras. I evigheter, amen.