Jag har ett kluvet förhållande till min mobil-telefon.

Den är oerhört bra att ha med sig om jag vill nå någon. Tex om jag ska någonstans och är osäker på vägen eller om jag vill hemmet någonting.

Däremot tycker jag inte om när det ringer till mig på den. Känner mig störd och förföljd. Har accepterat SMS, de gör jag som jag vill med. Ibland svarar jag, oftast inte, och om jag svarar är det sällan på samma dag som själva meddelandet kom. Min mobil kan nämligen ligga urladdad i flera dagar, till och med veckor ibland.....

Det är svårare att ignorera en ringande telefon. Någon, i andra änden, väntar på att jag ska svara.

Martin blir irriterad ibland när han ringer mig och det rasslar till en melodi ute i hallen här hemma. Han tycker att jag ska ha den för att vara nåbar. Hittills har det inte hänt att huset brunnit eller att en olycka skett för att jag är okontaktbar. Så han börjar förstå vad jag menar - ibland är det skönt att få vara ifred. Helt ifred.

Jag tror det har ett samband med allt telefon-prat jag har på jobbet. Nu har jag varit ledig i två dagar och nyss satt min mobil på laddning. (NU såg jag ditt SMS, storebror =))

Nu är jag åter redo att bli lite störd i livet. Det är ju trots allt nästan bara nära, kära och vänner som har mitt nummer!