Kan utan att ljuga säga att det är svårt att få skolavslutnings känsla i kroppen idag. Avslutningen i kyrkan var lika fin och stämningsfull som alltid, mycket beroende av att det är omöjligt att se ut genom kyrk-fönstren.

Kaffe och glass fikat efteråt var inte alls njutbart. Ett envist duggregn förmörkade småpratet föräldrar emellan och alla flickor plågades i sina klänningar.

Årets första svenska jordgubbar inhandlades enligt tradition men fick avnjutas i köket istället för på altanen som vi brukar.
Istället för att likt yra höns springa runt med kompisar dagen lång har de stora parkerat sig framför varsin dator utan minsta lust att göra någonting särskilt alls.
Jag själv är också helt handlingsförlamad och känner mig mest bara trött. Regn mot plåt-tak har den effekten på mig. Jag sövs nästan ner av ljudet.

Den enda som har ett visst mått av energi är Martin som trotsat vädergudarna och begett sig ut på vedbacken för att påbörja vinterns värmekälla. Jag har inte minsta lust att stoppa ut näsan mer idag och låtsas genomföra viktiga sysslor inomhus (blogga, läsa tidningen, vakta den självkokande köttgrytan, titta på regnet mot rutorna).

Lovis har fastnat framför TV;n. Det är kanske att utmana ödet men jag tror jag ska öppna en bok.